Jag har börjat läsa boken Mattillåtet (som för övrigt är världens bästa bok) igen för kanske 10:e gången nu, men man kan aldrig läsa den för många gånger. Sakerna som står där är inte direkt något som VILL fastna i skallen utan man får liksom tvinga sig själv att inse att varje ord som står i boken är sanning. Men jag fastnade vid ett ämne igår, la ifrån mig boken och låg och tänkte i ett par timmar innan jag somnade. Ämnet var, som rubriken lyder - Kan man bli helt frisk från en ätstörning?

Nu kan jag endast tala för mig och ett par tjejer till som jag har pratat med. Men jag utgår från vad jag själv tror och tycker just nu, ska försöka hålla mig till just detta ämne också för annars blir det för jobbigt och långt att läsa. Har en tendens att inte kunna sluta skriva när jag väl har börjat skriva om ätstörningar. Finns så mycket jag vill få sagt. Iallafall.

Kort och gott, nej jag tror inte man kan bli helt frisk. Eller, har man varit en-två våningar ner i ätstörningsträsket (som faktiskt nästan dom flesta någon gång har varit) så tror jag att man kan bli 100% frisk eftersom man då inte varit så djupt ner i skiten. Och då pratar jag nog om ätstörningar i allmänhet. Träna lite för mycket, äta lite för lite, spy någon gång då och då etc. Men har man blivit diagnoserad med Anorexi, Bulimi eller Ortorexi och haft problem i några år så tror jag inte att man kan bli helt frisk.

Nu behöver man ju inte ha blivit diagnoserad för att vara riktigt sjuk, men ni förstår kanske vad jag menar? Har man tagit hissen längre ner än tredje våningen, kanske ända ner till källaren - ja då tar det åratal att komma upp igen. Det går ingen hiss upp, som det gör när man har kommit ner en-två våningar utan kommer man längre ner så måste man ta trapporna upp. Trapporna är jobbiga och väldigt, väldigt långa. Vad jag menar med det är att ju längre man har varit sjuk desto längre tar det att bli "frisk".

Låt oss säga att man har varit sjuk i 5-10 år och äntligen börjat få hjälp, då får man räkna med MINST 5-10 år till för att bli frisk - detta är då 10-20 år av ditt liv som kretsat runt mat, vikt, kalorier, ångest osv. Låt oss då säga att du är 40 år och har varit gift med en man i 20 år, du har två barn med denna man och byggt upp ett liv med honom. Han går bort i en bilolycka. Jag kan nästan lova dig att du kommer att tänka på honom minst en gång per dag resten av ditt liv, vissa dagar kanske du inte tänker på honom men han kommer aldrig att försvinna från dina tankar. Han har ju bidragit till den du är idag och lämnat spår i ditt hjärta, i din vardag och i dina tankar. Likadant när man har varit sjuk i en ätstörning under en längre tid, det har blivit en del av ditt liv och det gör det väldigt svårt att släppa det helt.

Likaså alla kaloritabeller, alla nätter man sprungit ut och motionerat tills man nästan svimmat, alla tvångsmässiga handlingar, alla gamla fotografier, alla förbjudna livsmedel, all ångest man upplevt. Det kommer alltid att ligga i bakhuvudet. Jag tror inte det är något man kan komma undan. Nu har vi en väldigt dålig sjukvård vars mål egentligen endast verkar vara att organen fungerar och att vikten ligger stabilt. Men alla vet vi ju att en ätstörning inte sitter i vikten. Jag tror att man kan ha bra perioder och dåliga perioder efter att man blivit "friskförklarad" (enligt sjukvården). Det kan gå månader utan att man känner ångest, men någon gång kommer den komma tillbaka och du kommer att få en dålig period. Att det går flera år efter att man blivit "friskförklarad" utan att man får ångest efter en måltid, far ut och tränar fastän man egentligen inte orkar etc, det tror jag inte en sekund på. Allt beror som sagt på hur långt ner i skiten man har varit samt hur länge.

Tror ni att man kan bli helt frisk från en ätstörning? Med frisk menar jag att man kan äta precis vad som helst när som helst utan att få ångest, utan att kompensera på något sätt, inte titta sig själv i spegeln och se ett överviktigt monster, ligga på en stabil normalvikt, inte räkna kalorier etc etc.

Det var någon som föreslog att jag skulle skriva om mitt liv som sjuk. Det var ett bra förslag! Jag ska försöka att berätta så bra som jag bara kan men det är inte lätt eftersom jag knappt minns något. Huvudet gick på tomgång i flera år och det mesta är bara en enda stor röra. Jag skriver detta för att själv kunna titta tillbaka när jag blir äldre men framför allt för att varna er. Ett liv som anorektiker är inget liv att sträva efter! Vill också poängtera att jag mår bra nu. Vissa tankar kommer aldrig någonsin att försvinna men jag har mer eller mindre lärt mig leva med sjukdomen ständigt i bakhuvudet. Jag har kontroll över situationen! Vill bara ha skrivit det så att jag inte får några kommentarer om att det är synd om mig eller liknande. För att skriva detta så bra som möjligt har jag plockat fram en tio sidor lång uppsats jag skrev i skolan "Min eviga strävan efter perfektion". För det var precis vad det var, men jag blev aldrig perfekt i mina ögon. Aldrig nöjd, bara mer misslyckad.

Det började när min mormor gick bort i cancer år 2000. Men när min farmor också dog, i en bilolycka år 2002 så satte det igång på allvar. Då hade jag inte ens fyllt 12 år! Jag har alltid varit väldigt smal så det har aldrig haft med det att göra. Hela mitt liv började rasa ihop och jag behövde något jag kunde kontrollera. Jag har haft höga krav på mig själv sedan barnsben så det bidrog nog en hel del. Till slut blev det en tävling. Med henne. Hon vann alltid. Min självdisciplin blev bara starkare och starkare och det fanns inget eller ingen som kunde få mig att bryta "kontrollen". Ibland kunde det gå ett par dagar utan att jag åt någonting, vissa dagar åt jag bara frukt och vissa dagar ett halvt polarbröd med tomat och gurka. Ibland hände det att jag åt middag med mamma, men det kompenserade jag med att inte äta något på hela dagen. Jag dansade, red, sprang och gick promenader varje dag.

Jag började isolera mig för att slippa hamna i situationer där mat kunde förekomma. Jag blev en mytoman och expert på att ljuga. Fick jag frågan om jag ville ha något att äta så var jag inte sen med att svara "Nej tack jag har redan ätit", "Nej jag har ont i magen" eller "Nej jag ska snart hem och äta middag". När jag sen kom hem så sa jag att jag hade ätit hos en kompis. Jag kunde prata mig bort ur vilken matsituation som helst utan problem. Betygen sjönk för att jag aldrig var i skolan, och jag har aldrig ätit lunch i skolmatsalen under hela mellan- och högstadiet. Mamma tvingade mig att börja på BUP där jag kastades mellan fem olika psykologer och terapeuter. Ingen av dom visste något om ätstörningar, förutom en kvinna som själv hade ätstörningar sen flera år tillbaka. Dom vägde mig flera gånger i veckan, urinprov och blodprov visade spår av vita blodkroppar vilket betydde att min kropp saknade fett och började ta fettet som ligger och skyddar dom inre organen. Inte ens det fick mig att sluta. Jag började dricka litervis med vatten innan vägningarna och läkarna hotade med att tvångsinlägga mig. Min vikt sjönk och hamnade på ett BMI på 12. Jag räknade kalorier varje dag. Vågen hade jag under sängen, jag tog fram den det första jag gjorde när jag vaknade och det sista jag gjorde innan jag gick och la mig. Sammanlagt vägde jag mig nog 20-30 gånger per dag. Hon var min värsta fiende men ändå min bästa vän.

Det är inte bara omgivningen och ens eget psyke som tar stryk av denna sjukdom utan även kroppen såklart. Är huvudet dumt får kroppen lida. Mitt hjärta, njurarna och tarmarna höll på att ge upp flera gånger. Jag frös konstant och fick lanugohår överallt vilket är kroppens sätt att spara energi. Min mens försvann i flera år och mitt skelett blev till slut så svagt att jag fick börja äta kalktabletter. Jag kan inte längre äta vissa livsmedel utan att min trasiga mage säger ifrån. Laktosprodukter, frukt och annan svårsmält mat är några av dom.

Tro mig när jag säger att det är inte värt det. Det är det absolut värsta jag någonsin har varit med om. Att vara fånge i sin egen kropp är en mardröm. Hade jag inte varit den jag faktiskt är och insett vad jag höll på med så hade jag garanterat svält mig själv till döds eller tagit självmord för att jag inte orkade med skiten längre. Jag har ingen sjukvård att tacka. Egentligen bara mig själv för att jag insåg vad jag höll på med innan det var för sent. Många sjuka tankar finns kvar och ibland tar sjukdomen över men jag lyckas alltid hitta mig själv igen. Det kan ta en vecka eller ett par dagar.. men det kan jag leva med. Jag lever och det är jag både stolt och glad över. Det tog åtta år men jag tog mig igenom helvetet. Jag vann.

Kom ihåg tjejer (och killar) att ni är så jävla vackra som ni är. Stå på er själva och släpp aldrig in henne i era liv. Nyckeln är självkänsla och självförtroende. Två helt skilda saker. Perfektion finns inte. Ingen är perfekt. Och nej, inte "ett kilo till sen är jag nöjd" man blir aldrig nöjd.

Massor av Kärlek till er som orkade läsa igenom allt. ♥