Sov gott Gustav
Jag ramlade in på Gustavs blogg inatt. Jag läste och läste och blev så imponerad över hur en 11-årig kille kan vara så stark. En kille på 11 år som bloggar om sitt liv på sjukhuset, med cancer i lymfkörtlarna. Jag skrek till mamma att hon var tvungen att läsa denna fantastiska pojkes blogg. På sidan av hans blogg står det "En fin och glad kille i 12 års åldern som precis gjort en benmärgstransplantation. Och den här bloggen handlar om mina pyssel."
I hans näst sista inlägg skrev han:
Hej Då
Just nu så får jag en behandling och får kissa väldigt ofta. Jag försöker ha det så mysigt som det går nu, jag saknar er alla och önskar jag hade orken att träffa alla som jag vill träffa men nu har jag bara träffat min släkt. Fortsätt gärna att sätta in pengar på dodaj fixar. Jag kommer sakna er alla!
189 kommentarer hade det inlägget fått. Jag läste varenda en och grät som en liten unge. Varför säger dom hej då för, när han lever?! Men sen förstod jag. Han visste att han skulle dö. På något sätt hamnade jag sedan på Anna, Gustavs mammas blogg. Läser några inlägg och förstår snabbt att Gustav har dött. Han somnade in i söndags. Så jävla sjukt, tragiskt, orättvist..
Jag blev såklart ledsen, men mest förbannad på mig själv och resten av samhället. Här går man och klagar på mensvärk och på Facebook ser man folk som klagar på att dom måste ut och springa, gå i skolan eller att pulverdieten är jobbig. Medans det finns folk som har cancer och lider av fruktansvärda smärtor 24/7, sitter i rullstol och inte KAN springa, barn som inte har råd att gå i skola och barn som svälter ihjäl.
Vi måste sluta må dåligt över det vi inte har och vara glad över det vi faktiskt har. Man vet aldrig när man tar sitt sista andetag och inte heller när man ser sina nära och kära för sista gången. Livet är för kort för att må dåligt, kritisera, mobba, bråka, slåss.. you name it. Lev, må bra, var glad, gör det du tycker är roligt och sprid glädje och positivitet.
Vi har det så jävla bra. Men när ska vi förstå det? När det är för sent?
(Detta inlägg skulle egentligen publiceras inatt.. men blogg.se strulade, såklart..)
Usch vad hemskt :( Sänder en tanke till hans familj.
Min lillebror som är 14 år fick diagnosen cancer i mitten av december. Och det kom verkligen som en chock. Vad jag visste under hösten var att han hade mer huvudvärk än vanligt, men just diagnosen cancer hade man ju aldrig väntat sig.
Han hade en elakartad, stor tumör som satt mellan hjärnstammen och lilla hjärnan. När han fick opereras kunde de inte ta bort allt.. Så just nu lever vi på hoppet på att cellgifterna verkar! Han genomgår den fjärde cellgiftbehandligen den här veckan och efter det får vi veta hur det går.
Men en sak är i alla fall säker.. Det är spänt just nu.
Pitebo: Usch vad hemskt. Jag tappade min mormor i cancer så jag vet hur jävlig denna sjukdom är. Men det gäller att aldrig ge upp hoppet, jag hoppas cellgifterna verkar. Stor kram! Både till dig och din lillebror.
Vad fint att få läsa ditt inlägg. Du verkar vara jättefin. Har också haft ätstörningar i många år när jag var yngre och det känns som att du skriver om något viktigt här.
Anna.
