Life is hard sometimes
Ja vad ska man säga. Jag är fortfarande sjuk, var på bättringsvägen tidigare ikväll men då gick jag ut på en timmes promenad med lillan och när jag sen kom tillbaka så blev det genast värre igen. Jaja, det tar jag. Var så otroligt skönt att få komma ut och röra på sig och se lilltjejen springa omkring.
Blogglusten finns inte riktigt när bloggen ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig. Ska ta tag i det nu. Mitt jävla psyke strular också, jag har inga problem med att hjälpa människor som mår dåligt eller säga hur dom ska göra, men när det gäller mig själv så är det en helt annan femma. Jag har iallafall, sen en vecka tillbaka, ökat på maten. Väldigt mycket. För att jag vill gå upp i vikt. Men när man har dom problemen jag har i ryggsäcken så kommer hjärnspöken på besök och försöker locka en tillbaka till den dåliga sidan. Där hon bestämmer.
Men jag har bestämt mig för att klara detta en gång för alla, jag skiter i allt - jag vill bara må bra. Jag kommer säkert gå tillbaka några steg när ångesten är för stor, men ett steg bakåt gör inget. Då tar jag två steg framåt sen istället. Detta är nämligen något jag måste göra, jag har inga fler chanser. Min mage är på väg att totalkrascha och jag vill inte behöva ha en påse på magen när jag är 20+.
Jag är inget barn längre. Nu vill jag bli friskförklarad från propparna och flytta härifrån och börja pricka av alla mål jag har i livet. Jag gör detta för min skull. Dags att lämna det förflutna bakom sig.
