SANDRA NORDIN

Jag är nere i en riktigt djup down-period just nu. Kan tyvärr inte sätta fingret på vad det är. En blandning av att jag håller på att bli tokig av att inte kunna jobba som normala människor, vänner som inte kan bete sig (iofs inget jag mår dåligt över, men jag behöver träffa nya sköna människor!), saknaden av en massa personer som jag av olika anledningar inte har någon kontakt med idag och lite tjaffs på kärleksfronten.

Ni ska veta att jag har varit singel i 2 månader nu (känns som flera år) men det passar verkligen inte mig. När jag är i ett förhållande så kan jag ibland längta efter att vara singel men när jag väl är det så hatar jag det. Jag är ingen singel-människa, så är det. Men sen ska man ju hitta en bra kille också vilket inte är så lätt här i Piteå. :-)

Om 54 (klockan är över tolv så 53!) dagar åker vi till Thailand och ingen kan längta mer än jag. Men som jag känner just nu så skulle jag helst av allt vilja åka ner till Stockholm till mitt ex Felix. Och bara vara där några dagar för att slappna av. Den killen får mig verkligen att må bra. Han kommer alltid stå mig nära om hjärtat.

Det finns saker jag behöver kämpa med men som jag varje dag skjuter fram. "Imorgon".. men så säger jag varenda dag. Högt, för mig själv. Helt plötsligt så sitter jag väl där när jag är 50 år och säger "Imorgon" och så vill jag inte ha det. Jag måste ta tag i det, men varje gång jag tänker på det så kommer jag alltid fram till samma sak. Jag behöver flytta om jag ska klara det. 90% av mig vill flytta men varje gång jag ska fatta beslutet så blir dom där resterande 10% helt plötsligt 100%. Jag vill inte lämna min mamma, jag kan inte tänka mig att bo 100 mil ifrån min bästa vän, det går inte.

Men det måste gå. Om jag ska orka. Och för att jag ska orka så måste jag flytta. Om jag bara kan bli friskförklarad från dom där satans jävla propparna någon gång. Det är det jag går och väntar på dag ut och dag in, en kallelse för att utreda min kropp.. från topp till tå. Kolla om det finns någon ny propp eller om jag är helt frisk. Jag har så många "biverkningar" av blodpropparna att jag aldrig kommer kunna leva normalt utan smärta och fysiska nedsättningar, men jag kommer kunna leva och göra det bästa av situationen. Det är huvudsaken!

Alla som känner mig vet att för mig är det svart eller vitt. Allt eller inget. Det finns inga undantag. Saker som ska hända ska hända NU. Helst igår. Men jag vet att vägen till mitt nya liv kommer ta tid och det kommer bli sjukt jävla jobbigt, men jag måste. För att jag ska klara det så måste jag sluta skjuta upp saker, jag måste även ta en sak i taget och framför allt leva i nuet. Alla människor som på något sätt får mig att må dåligt ska sorteras bort helt.

Jag säger alltid att jag mår bra, till allt och alla. Det kommer liksom automatiskt. Och det gör jag också, jag mår egentligen väldigt bra. Jag trivs med mig själv och uppskattar allt runt omkring mig. Men det finns saker långt inom mig som jag aldrig har bearbetat. Sånt som jag bara skjutit längre och längre in, i hopp om att det ska försvinna av sig självt. Men det gör det ju inte. Att jag inte kan jobba tar som fan på mig, men det är inget jag kan gå och gräva ner mig i. Saker är som dom är, jag måste jobba utifrån det.

Bägaren har runnit över. Och det är jag glad över. Nu ska jag förändra mitt liv och mitt tänkande. Hur jävla jobbigt och svårt det än kommer vara så kommer jag att klara det, just för att jag klarar allt. Idag börjar mitt nya liv, sakta men säkert.