Man märker ganska lätt när jag är nere va? Jag tappar lusten till allt och blir en helt annan person eftersom jag alltid håller allt inom mig. Skriver i gåtor som jag knappt förstår själv. När någon pratar med mig så nickar jag bara, hör men lyssnar inte. Men så blir det när man måste tvinga i sig mat fast magen kurrar, när man har så ont i halsen av allt kedjerökande, när man har så ont i huvudet efter att ha gråtit tills tårarna tagit slut, när man är helt slut fysiskt och psykiskt men inte kan sova.

Jag har legat och blundat i soffan hela natten men inte sovit. Denna natten kommer bli likadan, jag har laddat med lite filmer som jag kan se. Kruxet kommer natten till tisdag. Imorgon alltså, då får jag inte sova något. Jag och mamma ska vaka så att vi kan sova på planet. Det blir alltså tre nätter utan sömn? Det konstiga är att jag inte är trött, bara utmattad.

Om 36 timmar sitter jag på ett plan till Thailand. En resa som jag har längtat till känns plötsligt som en mardröm. Flera gånger har jag tänkt kliva ut ur mitt skal, låta skalet åka iväg till Thailand och lämna hjärna och hjärta hemma. Men aldrig, aldrig. Detta ska bli en underbar resa med den viktigaste personen i mitt liv.

Vet ni vad det bästa med deppiga dagar är? Att det vänder.

Jag vet att allt löser sig. Men jag har några dåliga egenskaper som jag måste jobba på. Jag drar snabba slutsatser, är impulsiv och har absolut noll tålamod. Jag måste lära mig att ta det lugnt och reagera innan jag agerar. Det är bra att jag ska iväg nu, då får jag samla mig och tänka efter ordentligt vad jag egentligen vill. Men vad som än händer så är det ödet. Och under dessa deppiga jävla dagar så är jag glad att jag har mina fina solstrålar som lyser upp i mörkret. Speciellt en. Nu ska jag gå ut och gå. Behöver frisk luft.