SANDRA NORDIN

Nu vänder jag mig till bloggen igen. Det är både positivt och negativt. Positivt för att jag får skriva av mig och även för att andra ungdomar kanske ska känna igen sig och förstå att dom inte är ensam om att må dåligt ibland. Det negativa är att många läser det. Jag bryr mig inte om att ni får veta privata grejer (jag skriver ändå bara 5% och utelämnar det mest privata) utan det är mer att jag inte vill att folk ska se mig som personen som mår dåligt, personen som det är synd om. För det är absolut inte synd om mig! Jag är stolt över den jag har blivit, och det är tack vare allt som hänt. Jag har växt upp med att man ska ha en positiv inställning och vara glad. Och det är jag också, nästan jämt. Men ibland finns det kvällar som dessa, då allt verkligen är to hell.

Bloggen handlar om mitt liv, och i mitt liv är det inte alltid strålande sol utan ibland kan det vara molnigt och ibland till och med riktigt jävla oväder (åska). Jag vet att många tycker att jag är en stark person, och det är jag, men ibland känns det som om hela världen rasar ner framför mig och ensam kan jag inte bygga upp den igen. Sen är det också så att jag alltid håller allt inom mig, vilket resulterar i en tidsinställd bomb. Händer det något så Pang. Gränsen är nådd och hela jävla bomben sprängs. Allt som har hänt i mitt liv kommer upp på samma gång och jag vet inte vart jag ska börja eller ens vad jag ska göra. Av alla miljoners terapeuter och psykologer jag har pratat med så har bloggen/att skriva varit den bästa terapin för mig. Och då får det vara så. Jag mår alltid bättre när jag har skrivit av mig här i bloggen!

Familjen har alltid betytt allt för mig. Mormor, morfar, farmor, gammelmormor och morbror har dött. Älskade Ronja (min schäfer i 12 års tid) tog jag bort förra sommaren. Sen farmor dog har jag ingen kontakt med min farfar så om han skulle dö skulle jag få världens ångest. Likaså med låtsasmormor som vi knappt har någon kontakt med sen morfar dog. Pappa pratar jag aldrig med vilket har varit sjukt jobbigt för mig. Mycket har hänt där men jag väljer att lämna den biten. Anorexi sedan jag var 11 år. Blodproppar i lungor och ben som gör att jag varken kan rida, dansa eller träna längre. Inte heller jobba. Blodproppar + astma är döden för lungorna så jag blir trött direkt och måste sätta mig för att få luft. Smärtan jag har i benet varje kväll (blodådror som spränger nya vägar) gör att det tar flera timmar innan jag kan somna. Dessutom kan min blod- och B12 brist (förmodligen mer, mina prover är på analys just nu) som gör att jag konstant är trött och orkeslös aldrig kan bli bättre om jag inte får sova.

Jag är så arg på Sveriges sjukvård så ni fattar inte. Jag har ALDRIG fått den hjälp jag har behövt. När jag var svårt sjuk i anorexi gjorde dom inget, när jag hade blodproppar skickade dom mig därifrån med en "låsning i ryggen" och tiden efter blodpropparna har varit helt jävla kaotisk. Jag vill mer än allt annat kunna jobba som en vanlig människa men jag ORKAR inte. Min kropp ORKAR inte. Men då ska det ta MÅNADER för sjuk(svin)vården att sjukskriva mig igen (än har det inte hänt) så jag kan börja få nå jävla cash. Sen ska det ta ÅR för att få nå jävla preventivmedel. Om/När jag skulle bli med barn så skulle jag bli tvungen att äta Waran (blodförtunnande) igen eftersom risken för blodproppar ökar väldigt mycket vid graviditet. Abort skulle vara betydligt värre. Men dom skickar bara runt mig eller erbjuder p-piller. Jag fick blodproppar av p-piller. Så dom vill alltså att jag ska leva utan pengar och sedan krysta ut en jävla unge också? Som kanske skulle bli föräldralös eftersom morsan (jag) dog?

Allt känns bara som en evig jävla repris som jag får uppleva om och om igen, och det känns som om det aldrig tar slut. Jag kommer aldrig att leva tills jag är 20 om det fortsätter såhär. Det finns en viss gräns för hur mycket en människa pallar och min är nådd nu. Och som pricken över i:et har jag förlorat min pojkvän också. Fuck it.

PS. Börja aldrig äta antidepp-medicin. Hade jag inte ätit det så hade jag suttit här och storbölat, men jag känner ingenting. Inga känslor alls. Det bara värker i hjärtat och själen men jag vet inte hur jag ska få utlopp på mina känslor. För att jag ska kunna gråta så krävs alkohol. Därför slutar det ganska ofta med att jag gråter på fyllan. Haha.

PS2. Det känns redan mycket bättre. Jag är ju världens starkaste tjej och jag klarar allt. Gäller bara att tänka positivt som mamma alltid säger. Se framåt. Jag är ung, snygg och smart. Hell yeah! Jag tänker kämpa för att få vad jag har rätt till gällande sjuk(SVIN)vården, satsa på modellandet (love it), sköta mina mediciner, utbilda mig så fort jag orkar det (även om det kan dröja några år), flytta och resa. Men framför allt ha roligt och må så bra som möjligt. Jag kan ju faktiskt dö imorgon. Kolla Sandris, allt löser sig ju! Nu ska jag försöka få igång The Sims 3. Humörsvängningar? Jag? Nähä!