SANDRA NORDIN

Jag vet att detta kan vara fel ställe att skriva av sig på. Iallafall när det rör sig om så pass personliga saker. Men om jag skriver utan att nämna namn eller nämna allt för mycket så ska det nog gå bra. Det är ju trots allt min blogg, där jag skriver precis vad jag vill. Jag är inte ute efter att hänga ut någon eller få någon att framstå som en dålig person.

För denna någon råkar jag älska. Ska jag säga älskar eller älskade? Jag vet inte. Om hjärtat värker något så fruktansvärt av saknad och längtan och ångesten äter upp en inifrån så måste det väl betyda älskar. Jag bryr mig inte längre om mig själv känns det som, min kropp och mitt huvud hör inte ihop längre. Hjärtat är utslitet (och sedan överkört av ett flertal långtradare) och hjärnan slutade jag använda för snart två veckor sedan. Dessa två veckor har varit den värsta tiden i hela mitt 19-åriga liv. Utan tvekan.

Det började med att jag gjorde något dumt, och nu, två händelserika veckor senare så sitter jag här och mår betydligt sämre än vad jag gjorde då. Är det okej av en kille att slå en tjej? Är det okej av en kille att slå två tjejer på två dagar? Är det konstigt att inte anmäla detta trots diverse polisers goda råd? Helt plötsligt (trots att jag fortfarande ångrar det, av hela mitt hjärta) så känns inte den där dumma grejen så dum längre. Är det fel? Vad är rätt egentligen?

Dokument på skador, förhör, vittnen och kloka råd finns. Likaså vetskapen om vad som är rätt och fel. Men viljan? Verkligen inte. Dom säger att "Det är ett sätt att visa vad som är rätt och fel". Men jag vet redan att personen vet att det är fel! Eller vet jag det? Har personen bett om ursäkt? Nä, personen kan inte ens erkänna att det var fel. Trots sprucken (och svullen) överläpp samt 4 bortslagna flisor från två tänder. När jag skrek det till personen efter att samma sak hänt min bästa kompis så får jag till slut svaret "Du slog mig först!". Jag trodde det var ett skämt.

Som ni förstår så snurrar frågorna och tankarna genom mitt huvud dygnet runt. Hatar han mig så mycket? Är det han eller jag som ska förlåta? Ingen av oss? Kommer vi någonsin prata med varandra igen? Vill han någonsin prata med mig igen (visst låter det sjukt, det borde vara tvärtom?) och sist men allra mest. Kommer det någonsin bli vi igen?

Allt är ju till en början mitt fel. Jag bad om ursäkt på alla sätt jag bara kunde. Jag visste helt enkelt inte vad jag hade förrän jag hade förlorat det. Jag vill inte göra nånting längre, jag vill bara ligga hemma i världens tryggaste famn igen. Det som tär mest på mig är just tanken av att det kanske aldrig kommer att ske. Jag trodde faktiskt inte att man kunde älska en människa så mycket, och jag visste verkligen inte att jag gjorde det förrän jag gjorde den där dumma saken. Jag vill packa mina saker (komiskt, allt ligger redan i sopsäckar) och åka långt härifrån. Lämna allt bakom mig och gå vidare. Det känns omöjligt.

Tiden läker alla sår. In my ass. Mitt sår blir bara mer och mer infekterat och jävligt för varje minut som går. Jag kan inte bara släppa allt som varit. Hur kan något som kändes så bra sluta så dåligt? Visst gick det väldigt fort (därav min tidigare panik, jag har aldrig öppnat mig så mycket för någon) men tro mig, man vet när man har hittat sitt livs kärlek. Halva mig vill kämpa och följa hjärtat (vilket är mot mina principer och tydligen även hans vilja) och andra halvan vill flytta, försvinna, dö, whatever. Visst låter det helt jävla sjukt? Jag vet inte vad som är värst, att jag skriver det eller att jag faktiskt menar vartenda ord. Jag sårade honom (och mig själv) och han sårade mig. Är vi kvitt då? Jag vet att jag måste lägga allt bakom mig och gå vidare. Det finns miljarders killar där ute, men av alla dom vill jag i nuläget bara ha en.

Nu slänger jag in handduken och ger upp, jag bryr mig inte längre. Jag älskar honom. Av hela mitt överkörda hjärta. Föralltid.