Mitt liv som anorektiker
Det var någon som föreslog att jag skulle skriva om mitt liv som sjuk. Det var ett bra förslag! Jag ska försöka att berätta så bra som jag bara kan men det är inte lätt eftersom jag knappt minns något. Huvudet gick på tomgång i flera år och det mesta är bara en enda stor röra. Jag skriver detta för att själv kunna titta tillbaka när jag blir äldre men framför allt för att varna er. Ett liv som anorektiker är inget liv att sträva efter! Vill också poängtera att jag mår bra nu. Vissa tankar kommer aldrig någonsin att försvinna men jag har mer eller mindre lärt mig leva med sjukdomen ständigt i bakhuvudet. Jag har kontroll över situationen! Vill bara ha skrivit det så att jag inte får några kommentarer om att det är synd om mig eller liknande. För att skriva detta så bra som möjligt har jag plockat fram en tio sidor lång uppsats jag skrev i skolan "Min eviga strävan efter perfektion". För det var precis vad det var, men jag blev aldrig perfekt i mina ögon. Aldrig nöjd, bara mer misslyckad.
Det började när min mormor gick bort i cancer år 2000. Men när min farmor också dog, i en bilolycka år 2002 så satte det igång på allvar. Då hade jag inte ens fyllt 12 år! Jag har alltid varit väldigt smal så det har aldrig haft med det att göra. Hela mitt liv började rasa ihop och jag behövde något jag kunde kontrollera. Jag har haft höga krav på mig själv sedan barnsben så det bidrog nog en hel del. Till slut blev det en tävling. Med henne. Hon vann alltid. Min självdisciplin blev bara starkare och starkare och det fanns inget eller ingen som kunde få mig att bryta "kontrollen". Ibland kunde det gå ett par dagar utan att jag åt någonting, vissa dagar åt jag bara frukt och vissa dagar ett halvt polarbröd med tomat och gurka. Ibland hände det att jag åt middag med mamma, men det kompenserade jag med att inte äta något på hela dagen. Jag dansade, red, sprang och gick promenader varje dag.
Jag började isolera mig för att slippa hamna i situationer där mat kunde förekomma. Jag blev en mytoman och expert på att ljuga. Fick jag frågan om jag ville ha något att äta så var jag inte sen med att svara "Nej tack jag har redan ätit", "Nej jag har ont i magen" eller "Nej jag ska snart hem och äta middag". När jag sen kom hem så sa jag att jag hade ätit hos en kompis. Jag kunde prata mig bort ur vilken matsituation som helst utan problem. Betygen sjönk för att jag aldrig var i skolan, och jag har aldrig ätit lunch i skolmatsalen under hela mellan- och högstadiet. Mamma tvingade mig att börja på BUP där jag kastades mellan fem olika psykologer och terapeuter. Ingen av dom visste något om ätstörningar, förutom en kvinna som själv hade ätstörningar sen flera år tillbaka. Dom vägde mig flera gånger i veckan, urinprov och blodprov visade spår av vita blodkroppar vilket betydde att min kropp saknade fett och började ta fettet som ligger och skyddar dom inre organen. Inte ens det fick mig att sluta. Jag började dricka litervis med vatten innan vägningarna och läkarna hotade med att tvångsinlägga mig. Min vikt sjönk och hamnade på ett BMI på 12. Jag räknade kalorier varje dag. Vågen hade jag under sängen, jag tog fram den det första jag gjorde när jag vaknade och det sista jag gjorde innan jag gick och la mig. Sammanlagt vägde jag mig nog 20-30 gånger per dag. Hon var min värsta fiende men ändå min bästa vän.
Det är inte bara omgivningen och ens eget psyke som tar stryk av denna sjukdom utan även kroppen såklart. Är huvudet dumt får kroppen lida. Mitt hjärta, njurarna och tarmarna höll på att ge upp flera gånger. Jag frös konstant och fick lanugohår överallt vilket är kroppens sätt att spara energi. Min mens försvann i flera år och mitt skelett blev till slut så svagt att jag fick börja äta kalktabletter. Jag kan inte längre äta vissa livsmedel utan att min trasiga mage säger ifrån. Laktosprodukter, frukt och annan svårsmält mat är några av dom.
Tro mig när jag säger att det är inte värt det. Det är det absolut värsta jag någonsin har varit med om. Att vara fånge i sin egen kropp är en mardröm. Hade jag inte varit den jag faktiskt är och insett vad jag höll på med så hade jag garanterat svält mig själv till döds eller tagit självmord för att jag inte orkade med skiten längre. Jag har ingen sjukvård att tacka. Egentligen bara mig själv för att jag insåg vad jag höll på med innan det var för sent. Många sjuka tankar finns kvar och ibland tar sjukdomen över men jag lyckas alltid hitta mig själv igen. Det kan ta en vecka eller ett par dagar.. men det kan jag leva med. Jag lever och det är jag både stolt och glad över. Det tog åtta år men jag tog mig igenom helvetet. Jag vann.
Kom ihåg tjejer (och killar) att ni är så jävla vackra som ni är. Stå på er själva och släpp aldrig in henne i era liv. Nyckeln är självkänsla och självförtroende. Två helt skilda saker. Perfektion finns inte. Ingen är perfekt. Och nej, inte "ett kilo till sen är jag nöjd" man blir aldrig nöjd.
Massor av Kärlek till er som orkade läsa igenom allt. ♥
vad tycker du om skönhetsoperationer? skulle du kunna göra nån? svara på min blogg;)
sv: TACK så mkt:) jag har också en papillon:) skönt du mår bättre vet hur du kännt .. pusss
Gud va hemskt det måste ha varit, sjukt starkt av dig som vågar skriva om detta! Och att du klarade igenom dig allt :) Jättebra skrivet, det måste ha varit otroligt jobbigt när det hände så mycket på en gång..
Det var bra skrivet, även om det inte är det roligaste att läsa om någon precis. Men du har varit stark iallfall :) Du tog dig ut ur det :)
Äter själv ganska dåligt nu, men det är för att jag glömmer bort mig själv, tänker bara på att Liam äter dom tiderna han ska och allting. Kan äta en macka eller två på en dag, för att jag tänker inte på att jag inte har ätit, känner mig inte hungrig heller så ;b Men jag försöker att äta ett riktig mål mat per dag iallfall. :)
Hoppas du har det bra iallfall sandra! :)
Kramar
får man fråga vad du vägde som minst under dom åren ?
beundransvärt att du kan skriva om det på ett sånt bra sätt ! och det måste varit hemskt att som du skrev, vara fånge i sin egen kropp! förut när jag var yngre, kunde man ibland få hjärnspöken som sa att om jag slutar äta blir smalare, vilket jag inte tror är ovanligt. men jag är stolt över mig själv att jag aldrig hamnade där du varit! för när jag läser det du skriver så låter det ju som det värsta som man kan vara med om.. och jag är riktigt stolt att du klarade dig ur det också! för det är nog inte så lätt som många kan tro.
Anonym: Den minsta vikt som är skriven på mig är 38kg. Har dock varit under det..
är det en papillon du har ? :)
Måste bara beundra dig Sandra, att du har först har <b>STYRKAN</b> att klara dig igenom det, sedan <b>modet</b> att skriva om det. DET är beundransvärd!
Nu håller jag tummarna för dig med det där angående sjukskrivingen, och att du inte får tillbaka blodpropparna!
Tror du har inspirerat många!
Keep going girl!
//Emma
jamen jag känner ingen motivation och tror inte jag klarar det :/ hjälp mig då! :D:D:D
Du har klarat dig igenom en bland de svåraste sakerna i världen,jag har varit nära att hamna där flera gånger, men har som tur var aldrig gjort det.
Jag läser din blogg dagligen och du verkar vara en sån otroligt fantastsik människa!
Jättebra skrivet
Du är stark!
Det du skriver på bloggen gör så att man får mer insikt på vad som du har gått igenom . . du har gjort det otroligt bra Sandra!! <3
älskar din blogg, läser every day och du skriver alltid lika bra. btw, bra gjort att du klarade dig, förstår om det har vart hemskt:o och sök inte efter perfektion, du har perfektion du är perfektion, så du har absolut ingenting att klaga på!:)
åh, jag känner verkligen igen mig.
jag gick igenom samma sak som dig förra året, i början var jag tjock, gick från 68 till 46 kg. sen blev jag "frisk". Blev dock aldrig helt frisk, tankarna har alltid funnits kvar och nu efter att ha försökt att bli helt bra igen har jag fått återfall :/ det är jobbigt men ändå skönt att ha kontrollen igen, och det börjar visa resultat. så jag är nöjd iallafall :)
vet inte hur mina föräldrar tar det den här gången, men säkert värre än första efter allt dom har gått igenom :/ du är stark för du verkar ju ha kommit över det, men det är så jävla svårt!
jättefin är du! och bra blogg med. <3
Anorexia ?? vid 12 och nu e du 18 ....det osar svavel .
För mycket missledande fakta här , skulle jag STARkt vilja påstå .
Otroligt starkt och bra skrivet av dig. Jag hoppas att fler läser detta och inser allvaret i sjukdomen och i de tankarna som triggar den.
Som jag sagt tidigare, du är en sann förebild!
oj, jag blir tårögd. jag menar jag vet ju om allt och så men det sättet du skriver på! du är grymt duktig och så stark. Du orkade fortsätta när du hade det som svårast och det ska du vara nöjd över, jag älskar dig syster! sant att man inte kan vara perfekt, men du är så nära perfekt man kan komma!!<3
/emma
Jag håller med Emma, jag blir också tårögd. Starkt gjort, jag beundrar dig!
Ja, filmen är verkligen bra. Starkt av dig att berätta om anorexin. Hoppas allt blir bra snart! /C
Jag beundrar din styrka!
men gud :O skit bra att du gick igenom det iaf, verkligen bra skrivet också!
vad stark du är! jag beundrar det verkligen!
skönt att du tagit dig igenom det.
Jag tänkte bara höra om jag kunde få mejla med dig?
Har vissa problem själv, ibland vet man inte vart man ska ta vägen. och du har varit med om det, och verkar vara på " rätt sida"
Ha det bra
Tusen tack för ett på riktigt inspirerande inlägg där din positivitet och styrka lyser i varenda ord, tack för att du delade med dig!
Varför blev du inte tvångsinlagd när du vägde 38 kg och är 166 cm lång? Jag blev nämligen tvångsinlagd när jag vägde 38,5 kg och jag är 167 cm lång.
jag har anorexia, eller ja riktigt stora ätstörningar. Som dock mina familj inte vet om,
jag väger 36 kg och är 160 är 15 år, har alltid vart smal men alltid känt mig tjock. Min vikt som jag egentligen ska ha vid den här ålderna är 43-47.
Jag gillade verkligen det här inlägget, det kändes lättare nu med allt efter att ha läst det här!
Jag har också ätstörningar, går på Stockholms centrum för ätstörningar. Nu ligger jag på en vikt i nederkant av "godänt" BMI, pendlar lite i det området. Men det är fortfarande grymt jobbigt. Men... nu har mina tankar åtminstone ändrats. Förut fick jag alltid skuldkänslor när jag hade ätit för mycket. Nu får jag åtminstone skuldkänslor både när jag har ätit för mycket OCH för lite.
Härligt att läsa om dig! Det blir alltid bättre :)
Det förvirrar verkligen mig att läsa denna text. Jag tycker att du är en grymt stark person som har orkat igenom allt det där. Och sen att du orkar berätta för oss andra att vi ska vara nöjda med oss själva som vi är. Jag beundrar verkligen dig. Och det jobbiga för mig är att jag är nog helt tvärtom vad du var. Jag är 12 år och väger 45 kilo. Jag trivs inte med min vikt, min kropp, mitt uteseende och framförallt att jag skäms när jag äter bland folk. Äter jag mat som jag tycker är god, kan jag äta hur mycket som helst. Det säger inte stopp försän jag ätit klart. Så jag äter ofta för att det är gott inte för att jag är hungrig. När det borde vara tvärt om. Jag skäms över att stå i duschen i omklädningsrummet efter gympat, jag skäms över att gå i bikini på stranden, jag skäms över mig själv och mitt utseénde. Jag har provat mycket saker för att få bättre självförtroende, till exempel skriva upp bra saker om mig på en lapp och klistra upp den på spegeln, titta mig i spegeln och säga att jag är vacker, att jag duger som jag är. Inget jag har testat hjälper. Jag är väldigt intresserad av mode. Om jag ser ett snyggt plagg när jag provar kläder så hänger jag alltid tillbaka det för att det formar min kropp så mycket. Jag använder alltid kläder som döljer mina komplex. Mina lår, min mage. Jag är inte så stor som du kanske tror (om du orkar läsa allt det hör). Men jag är inte en tolvårig på 30 kilo med smala ben och platt mage. Jag är kraftig, jag är mullig.. Jag kan inte se på mig själv i spegeln utan en kommentar att jag är fet & har stor rumpa. Vet du vad jag kan göra för att få bättre självkänsla? Jag vill verkligen inte tynga ner dig med något. Men du har varit så otroligt stark. Min mamma säger att jag är normal, men jag mår så dåligt av att tycka att jag inte duger. När du har varit så sjuk. Din styrka är otrolig och jag beundrar dig.
Verkligen jätte bar skrivit , satt och lipade . Dock vet jag inte själv hur det är att ha en ätstöring men jag vet hur det känns som en anhörig . Min lillasyster endast 13 år går på BUP för sin anorexia . Varje dag är kamp för henne vet jag. Våra föräldrar hör inte när hon är inne på toan och spyr upp sin mat , kollar sig i spelglen med indragna revben . hon orkar inte med aktiviteter på semestarana längre m utan man får göra allt själv .
LOve Silvia , fortsätt kämpa .
Bra skrivet!
Hur mår du nu?
Var stolt över dig själv,för du verkar ju må lite bättre nu,eller har jag fel?
Det är så sjukt att man kan drabbas och var så ung,jag var ju också liten...mellan 10 och 11 år...kan inte fatta det egentligen.
Som du kanske sett så kämpar jag mot frihet jag med :) Efter ca 8 år i träsket är jag äntligen på väg uppåt,på riktigt den här gången.
Kram på dig
kolla min blogg.. jag duger aldrig känns det som
stark tjej är du! vad är lanugohår? (: kramar
Jag var bara tvungen att lämna en kommentar. En gripande text, som borde sitta på alla broschyrer och info om anorexia. Fantastiskt bra skriven, och du är verkligen stark som skriver om det här. Grattis till livet! :)
Hej!
jag är 12 år , 175 cm lång och väger 56 kg ;o
Jag tycker att det är galet mycket.. Alla säger att jag borde äta mer och lalalala. Men jag vill verkligen inte äta , det känns som om jag blir tjockare för varje tugga av mat jag tar :/
när jag står framför spegeln vill jag bara försvinna..
Oj vad fruktansvärt och intressant att läsa på samma gång. Vll säga till dig att du är otroligt vacker inifrån och ut, och väldigt modig som delar med dig av dina mörkaste tankar. Tack.
Måste okså säga att jag blir alldeles sorgsen av att läsa om alla tolvåringar som mår så otroligt dåligt över sina kroppar. Jag har själv en nära vän som varit sjuk i anorexia sedan hon var tolv. Ni är alla så oroligt fina! Förstå det! Jag vet själv att tiden när man börjar högstadiet är bland det jobbigaste man är med om, men ge inte upp! Jag lovar er att det blir bättre. Umgås med vänner, titta er inte så mycket i spegeln, ge komplimanger till andra så får ni tillbaka. Sånt blir man glad av. Gräv inte ner er i träsket! Önskar att jag kunde skaka om er allihop och säga att det är inte värt det! Kramar till dig Sandra, du imponerar mig!
jag har gått ner i deprission för en massa saker som hände i min barndom detta gör att jag känner mig ful, äcklig, tjock, meningslös osv. jag ligger i sängen hela dagarna, gråter o sover. jag har typ slutat äta, vissa dagar kan jag äta men dom flesta äter jag ingenting. vad ska jag göra för att komma ur detta? jag vet hur farligt det är med anorexia, o jag vill inte få det. men jag vill sluta se en ful o överviktig person varje gång jag kollar mig i spegeln. snälla hjälp mig!
Gud vad modigt av dig att dela med dig av din anorexibakgrund! Jag vet att du inte ville höra det, men stackars dig och vad härligt att du lyckades komma ur det!
Det är så många människor som har gått igenom samma sak, så beundrar att du skrev om det.
Nu läste jag att du fått en hel del kommentarer där folk ber dig om råd hur dom ska göra med sitt liv. Det kan inte vara lätt för dig som ändå levt med dessa tankar så länge och precis kommit ur det att hjälpa andra människor.
Själv har jag också haft liknande tankar, dock har det aldrig gått så långt som det gjorde för dig.
Ville bara säga att det var strongt av dig att komma ur det, jag vet hur svårt det är. Min kompis har haft det likadant.
Det påverkade alla i hennes närhet och förändrade henne som person helt och hållet.
Kämpa vidare och hoppas du får ett underbart liv!
jag har haft anorexia, eller det va ett år sen jag vart helt frisk, jag är femton år och fick det som 9 åring, jag var otroligt smal som liten och allt min började med en DUM tävling som jag och min dåvarande bästavän hade. Allt handlade om vem som vägde minst, hon idrottade väldigt mkt, det gjorde inte jag, jag var självklart väldigt sugen på att vinna tävlingen så på skojj så skulle vi matstrejka tills den ena gav upp, ja kunde klara mig i några dar, jag förlorade men ville inte ge mig, vi gjorde om detta minst tio gånger och tiden då jag inte åt ökade, mamma tog detta på stort allvar men jag förklarade att det bara var på skojj, den rösten som jag hade i mitt huvud, den som ville vinna till 100% sa hela tiden: DU ÄR INTE HUNGRIG, MAT ÄR ÄÄCKLIGT, tillslut så trodde ja på den, min kompis slutade självklart upp med denna tävling medans jag i smyg fortsatte, när ja fyllde 10 fick jag diagnosen anorexia, men jag bara la det bakom mig och tyckte att det var bara trams, jag fattade inte allvaret förns fyra år efter, när jag fyllde fjorton vägde jag 20 kilo, kan inte fatta nu varför jag inte gått av, eller hur jag kan gått med på en sån dum grejj, det ledde bara till en mardröm, något som jag lär få leva med i hela mitt liv, jag har släppt det mesta med anorexiadelen, men ja kan fortfarande inte äta sötsaker eller skräpmat, så tack för att du delar med dig, ja känner mig inte längre ensam.
Jag är sjukt imponerad av dig att du klarade ut dig! Blev tårögd när jag läste texten och påminner lite om mig i det hela.
Jag var en liten knubbis när jag var yngre, men "följde" dock inte tillväxtdiagrammet. Jag fick halsfluss 2 ggr på kort tid vid 10 års ålder och gick ner väldigt mycket, det syntes tydligt. Då halkade jag ännu mer på det dära förbenade tillväxtdiagrammet. När jag var liten var jag inte så förtjust i godis heller, jag stoppade mest in det jag fick i ett skåp och lät det ligga till det möglade.
Visst har man tagit sig om magen och tänkt gud, det där extra fettet måste bort! Men jag har aldrig trillat dit. Jag har alltid varit aktiv i olika sporter och förstått att mat behövs!
Men under min uppväxt har jag ändå alltid fått höra av otroende människor att " åh vad spinkig och smal du är, du väger ingenting.., du måste äta mer" blablabla. Jag hör det än idag. Jag har alltid fått intyga folk att jag inte har ätstörningar eller liknande. Det har varit påfrestande, och är det än att folk inte tror på mig! Jag är stark i mig själv och vet när jag börjar gå in på en stig i livet. Du hart fått mig ännu mer självsäker, tack!
Oj, fingrarna rann visst iväg på tangentbordet! Ville egentligen bara säga att jag blev glad över att du tillslut klarade ut dig ur mardrömmen! Jag blir stolt över människor som du, även att jag inte känner dig. Önskar dig lycka i livet!
Tack taack tack tack . Jag beundrar dig otroligt mycket.
allt jag läst i din blogg får mig att inse så mycket! det finns så mycket mer att leva för än att kontrollera sin vikt hela tiden, komma till drömsiffran på vågen osv.
du verkar vara så stark.
och det uppskattas att du skriver och varnar om det som hänt dig.
du är en kämpe!
det där var starkt gjort av dig.
jag har också haft anorexia men det gick inte så där långt.
men jag fick röster i huvudet som skrek åt mig att jag inte skulle äta och att jag var tjock. jag åt en grej som gjorde att jag kände mig mätt men egentligen skrek min mage efter mat.
sen fick jag gå till BUP (som jag slutade med för ca en vecka sen). tyvärr började jag gå till BUP lite för sent.
jag är glad att du skrev det där inlägget. verkligen.
tror det kan hjälpa många. och mig. jag har inte riktigt kommit ifrån det. men det där hjälper mig nog på vägen.
tack!
Jag blir så glad av att läsa detta inlägg, för det ger mig hopp :) Jag själv lider av ätstörning, men har börjat vinna över henne nu :)
Stå på dig och kämpa vidare! Kramar
Jag kan äga dig att jag också lider av anorexia. Fick det när jag var tolv år. Vet dock inte varför jag fick det, hade egentligen ingen riktigt anledning. Ville bara banta helt enkelt, fick för mig att jag var tjock osv. Kommer inte ihåg så mycket utav det. Kommer till exempel inte ihåg hur smal jag var, för jag såg mig ju som tjock då, men min mamma har berättat för mig att jag kunde nå runt mina överarmar med fingrarna. Fick till till en psykolog varannan dag, men det hjälpte inte ett skit, så dom slängde in mig på sjukhus i tre veckor för tvångsmatning. När jag blev inlagd vägde jag 26 kilo, tror jag, och var 158 cm lång. Hade en vilopuls på 27, så jag mådde väl sådär riktigt dåligt. Var nära döden flera gånger, då jag svimmade en hel del. Blev till och med så sjuk att dom inte lät mig gå själv. Dom satte mig i rullstol när jag låg inne på sjukhus, för att jag inte skulle göra av med energin. Och nu idag har jag fortfarnade kvar det. Dom sa att jag kommer lida av anorexia hela livet, men bara att jag nu lärt mig kontrollera det, vilket jag inte riktigt vet om jag tror på eftersom att jag flera gånger åkt tillbaka till samma skit, dock gick det inte lika långt som första gången. Men jag vet precis hur det är, och jag tycker att din blogg är klockren.
du är en talang! tack för de du skrev, man blev tårögd! starkt!
Höll du på så i 8 år? :O eller missförstod jag ?:S
