Svar på kommentar
Hej Helena! Tack för din kommentar och för att du delar med dig av din historia. Höll på att skriva att jag blir "glad" över att någon känner som mig men givetvis menar jag inte så, ingen borde behöva gå igenom detta helvete men det känns skönt att inte vara ensam. Blodproppar är ju faktiskt ganska ovanligt, speciellt i min ålder. Det är också väldigt jobbigt att inte kunna förklara hur man känner sig i kroppen för någon som inte har varit med om det själv. Visst lever man ju, men man lever begränsat. Förstår precis hur du resonerar med att skaffa barn, det är att sätta sitt eget liv som insats - läkaren sa också till mig, att när jag får barn så måste jag börja ta sprutor (waran) igen. Men risken finns ändå där och det skrämmer mig. Jag vill ha barn! Helst två, men jag vill inte dö på kuppen. Och visst är det så att det går upp och ner, ena dagen mår man hur bra som helst och redan dagen efter kan allt vara skit. Att leva i ovisshet är jobbigt. Jag började tro på ödet fullt ut efter att jag drabbades av detta. Lungemboli (proppar i lungorna) och trombos (proppar i benen). Det finns en mening med allt!
"Större blodproppar i lungorna kan vara dödliga. De uppstår plötsligt; man blir blek, kallsvettig och snabbt medvetslös utan kännbar puls. Ofta inträffar döden efter några minuter. Återupplivning lyckas väldigt sällan." - Fakta om lungemboli, taget härifrån. Jag överlevde. Även du har överlevt blodproppar, vi ska vara glada! Förstår du hur starka vi är? Och vi om någon vet att vi måste leva varje dag som om den vore vår sista. Ta hand om dig! Och lev, lev, lev! Massor med kramar ♥
Jag beundrar er! :)
