Kan man bli helt frisk från en ätstörning?
Jag har börjat läsa boken Mattillåtet (som för övrigt är världens bästa bok) igen för kanske 10:e gången nu, men man kan aldrig läsa den för många gånger. Sakerna som står där är inte direkt något som VILL fastna i skallen utan man får liksom tvinga sig själv att inse att varje ord som står i boken är sanning. Men jag fastnade vid ett ämne igår, la ifrån mig boken och låg och tänkte i ett par timmar innan jag somnade. Ämnet var, som rubriken lyder - Kan man bli helt frisk från en ätstörning?
Nu kan jag endast tala för mig och ett par tjejer till som jag har pratat med. Men jag utgår från vad jag själv tror och tycker just nu, ska försöka hålla mig till just detta ämne också för annars blir det för jobbigt och långt att läsa. Har en tendens att inte kunna sluta skriva när jag väl har börjat skriva om ätstörningar. Finns så mycket jag vill få sagt. Iallafall.
Kort och gott, nej jag tror inte man kan bli helt frisk. Eller, har man varit en-två våningar ner i ätstörningsträsket (som faktiskt nästan dom flesta någon gång har varit) så tror jag att man kan bli 100% frisk eftersom man då inte varit så djupt ner i skiten. Och då pratar jag nog om ätstörningar i allmänhet. Träna lite för mycket, äta lite för lite, spy någon gång då och då etc. Men har man blivit diagnoserad med Anorexi, Bulimi eller Ortorexi och haft problem i några år så tror jag inte att man kan bli helt frisk.
Nu behöver man ju inte ha blivit diagnoserad för att vara riktigt sjuk, men ni förstår kanske vad jag menar? Har man tagit hissen längre ner än tredje våningen, kanske ända ner till källaren - ja då tar det åratal att komma upp igen. Det går ingen hiss upp, som det gör när man har kommit ner en-två våningar utan kommer man längre ner så måste man ta trapporna upp. Trapporna är jobbiga och väldigt, väldigt långa. Vad jag menar med det är att ju längre man har varit sjuk desto längre tar det att bli "frisk".
Låt oss säga att man har varit sjuk i 5-10 år och äntligen börjat få hjälp, då får man räkna med MINST 5-10 år till för att bli frisk - detta är då 10-20 år av ditt liv som kretsat runt mat, vikt, kalorier, ångest osv. Låt oss då säga att du är 40 år och har varit gift med en man i 20 år, du har två barn med denna man och byggt upp ett liv med honom. Han går bort i en bilolycka. Jag kan nästan lova dig att du kommer att tänka på honom minst en gång per dag resten av ditt liv, vissa dagar kanske du inte tänker på honom men han kommer aldrig att försvinna från dina tankar. Han har ju bidragit till den du är idag och lämnat spår i ditt hjärta, i din vardag och i dina tankar. Likadant när man har varit sjuk i en ätstörning under en längre tid, det har blivit en del av ditt liv och det gör det väldigt svårt att släppa det helt.
Likaså alla kaloritabeller, alla nätter man sprungit ut och motionerat tills man nästan svimmat, alla tvångsmässiga handlingar, alla gamla fotografier, alla förbjudna livsmedel, all ångest man upplevt. Det kommer alltid att ligga i bakhuvudet. Jag tror inte det är något man kan komma undan. Nu har vi en väldigt dålig sjukvård vars mål egentligen endast verkar vara att organen fungerar och att vikten ligger stabilt. Men alla vet vi ju att en ätstörning inte sitter i vikten. Jag tror att man kan ha bra perioder och dåliga perioder efter att man blivit "friskförklarad" (enligt sjukvården). Det kan gå månader utan att man känner ångest, men någon gång kommer den komma tillbaka och du kommer att få en dålig period. Att det går flera år efter att man blivit "friskförklarad" utan att man får ångest efter en måltid, far ut och tränar fastän man egentligen inte orkar etc, det tror jag inte en sekund på. Allt beror som sagt på hur långt ner i skiten man har varit samt hur länge.
Tror ni att man kan bli helt frisk från en ätstörning? Med frisk menar jag att man kan äta precis vad som helst när som helst utan att få ångest, utan att kompensera på något sätt, inte titta sig själv i spegeln och se ett överviktigt monster, ligga på en stabil normalvikt, inte räkna kalorier etc etc.
Sv: Jag tror man kan bli helt friskt från en ätstörning, men att man är mer känslig mot allt som har med vikt, kost och träning att göra. Man blir som en "nykter alkoholist" som jag brukar säga. Man har liksom enklare än andra att falla in i ett dåligt mönster igen. Men att man helt klart kan få ett normalt liv igen utan alla symptom på ätstörning. Det vet jag många som blivit, och tror jag inte själv på att det går, då kommer jag nog inte heller bli det.
Jättekram! <3
Eftersom jag känner flera som har blivit HELT friska (fria!) från div. ätstörningar VET jag att det går. Och då menar jag inte bara friskförklarade, utan friskare än de flesta andra tjejer som aldrig haft någon ätstörning. Jag vet tjejer som varit döende och nere i skiten många, många år som idag inte har en ätstörd tanke kvar.
Som Corelia säger måste man våga tro på att det går, för man får inte mer än vad man förväntar sig. Kram
cornelia, menar jag ju:)
Det går att bli frisk. Det går att förtränga kaloritabeller, att se på gamla bilder och inte känna saknad, att äta regelbundet och utifrån vad man är sugen på. Det går att acceptera sig själv som normalviktig och lära sig att älska sig själv utifrån de förutsättningar man själv har.
Men vad som inte går är att leva ett helt superglatt och lyckligt liv då man äter godis varje dag och älskar sig själv från topp till tå, aldrig blir ledsen, aldrig tycker man är tjock osv.
Jag tror att många idealiserar ett frisk tillstånd, och målar upp en bild att allt kommer vara flygade lätt bara jag blir frisk, men så är det inte.
Jag har blivit frisk. Det har varit en förjävlig kamp att komma dit jag är idag, men den stolthet jag känner över mig själv gör att allt krig var värt det. Den lättnad och frihet mitt liv innefattar nu har fått mig att BESTÄMMA mig för att hålla mig frisk.
KÄMPA TJEJER, vi är värda att leva våra liv som VI vill!!
Jag håller med dig. Jag är 34 år och blev friskförklarad för 10 år sedan. Mår fortfarande dåligt då och då och tankarna finns alltid i bakhuvudet som du skriver. Kram på dig, du är jätteduktig på att skriva.
Jag tror inte man kan bli helt frisk. Jag tror man kan ha ett NORMALT LIV, leva, njuta, ha roligt, göra det man själv vill - men att delar av ätstörningens ärr alltid kommer att stanna kvar. Kanske bara som något enstaka beteende, handling eller tanke, men det kommer att finnas där - DOCK BEHÖVER DET INTE BETYDA ATT MAN FÖLJER DENNA KÄNSLA!
Jag tror att man kan bli frisk. Eller jag vill i alla fall tro det. Men jag tror nog att man alltid kommer ha minnena kvar i bagaget. Men kanske är dom då bara minnen som finns, men ändå inte påverkar i det friska livet på något negativt sätt?
Som sagt jag vill tro att det går.
Annars hade jag nog slutat kämpa för längesen!
Kram
jag har haft äs i 17 år och undrar om man kan få
bort alla sjuka tankar. just nu känns det som en
omöjlighet, men eftersom jag har två vänner som
har blivit helt friska. ingen ångest, inget tvång. utan de är helt friska. så det går även om det är svårt.
jag är bulimiker och har varit det i 5 år och jag har haft så många återfall och pendlat upp och ner, innan jag nu inser att jag borde ha hjälp.
jag tror att man tyvärr inte kan bli frisk, men man kan lära sig hur man ska leva ett normalt liv. tror nog att man alltid kommer bära med sig tankarna och det invanda beteendet finns inom en föralltid, men man måste lära sig att bryta mönstret och tvinga sig till att vara "normal".
du är så otroligt duktig på att skriva! Lycka till tjejen! Kram
Självklart tror jag det. Anorexia är en sjukdom (liksom bulimi mm) precis som lunginflamation är en sjukdom. Och lunginflamation kan man bli frisk från. Med vila och rätt medicin. Så med rätt "medicin" tror jag att man kan bli 100% frisk från sin ätstörning, för gott!
Jag tror att det går att bli helt frisk, bara om man riktigt tror på det och fortsätter kämpa tills man nått målet!
Självklart kommer sjukdomstiden ändå vara en del av en själv, ngt som man får ta lärdom från och växa som person.
Nepp jag tror inte man kan bli helt fri från ätstörningar. Inte till 100%, kanske till 70%.
Jag tror inte man blir 100 % frisk..jag tror det är lite som för en alkoholist som någon ovan skrivit tror jag. Att en gång alkoholist så har du det alltid i dig, har man en gång haft en ätstörning ligger den alltid kvar i huvudet. Man kan bli frisk som jag är nu, dvs klarar att hålla normal vikt och inte gå ner,dock händer det i perioder varje år att tankarna kommer tillbaka och jag kommer aldrig trivas med en normal vikt. Jag väger nu 1 kg under vad som räknas som normal enligt bmi och trivs inte nånstans. kan äta oftast utan ångest men vill helst bara gå ner. Alltså, man kan bli frisk för stunden men en gång ätstörd så har du det kvar i huvet där det när som helst kan aktiveras...:/
Mitt problem har förutom själva svälten varit att jag har varit extremt beroende av träning (förbrännt ca 5-700 kcal varje dag, 365 dgr/år).
Om man tycker att maten begränsar en anorektikers liv har man inte en susning om hur det är för en träningsanorektiker. Jag har sedan fyra veckor tillbaka infört träningsförbud för mig själv o e på väg tillibaka till livet igen. Det går överraskande bra, har försökt bli frisk själv men den här gången har jag lite olika knep som jag använder o som faktiskt funkar. Följ min resa o ställ gärna frågor till mig alla ni som kämpar mot ångest eller tränar för att våga äta!
/Anna
Alltså det är ju viljan och tron som avgör om man blir helt frisk.
Men som skrivet är tror jag nog också att man är som en alkoholist, man blir mer mottaglig.
Jag har själv haft anorexi och ortorexi i nästan sex år. Men för ett år sedan så började jag återgå till det normal med hjälp runt omkring. Och idag kan jag äta vad som helst, tränar inte, gör vad jag känner för.
MEN vissa dagar känns som förr och då vill jag bara skita i allt och strunta i mat och träna igen.
Så det går om man verkligen vill.
Nej, jag tror inte att man kan bli helt frisk från en ätstörning. Jag har en vän som tidigare haft anorexi och som nu mår bättre, hon äter och så. Men det senaste halvåret har jag och en annan kompis börjat bli oroliga för den här tjejen har börjat träna väldigt hårt, åtminstone två tuffa pass i veckan och får ångest om hon inte går minst 1,5 timme om dagen. Vi är riktigt rädda att hon bara har bytt ätstörning..
Hittade hit idag från falsksannings blogg, måste säga att din blogg är väldigt intressant!
Håller med Linnea.
Jag tror - eller vet - att man kan bli 100% frisk, det gäller bara att hitta rätt "medicin".
Hej. Vilken fin blogg! Hittade precis hit;) Jag har varit sjuk i anorexia länge, men har även varit frisk länge. Och inte bara "lite frisk" utan faktiskt väldigt frisk och hälsosam, med hälsosam i mina ögon är inte att knapra på morötter utan att äta vad man vill och när man vill, för att kroppen vill det! Bättre att äta nästan rätt än helt fel, eller hur;) Men fortsätt med "Mattillåtet" den hjälpte mig otroligt mycket på traven, och vips är kaloritabellerna i skallen borta,.. det tar så klart lite tid. Men man blir frisk, jag lovar! Bara man vill så kan man! Ta hand om dig!!!
Jag vill tipsa om den här bloggen i din anda:
http://kampvarjedag.blogspot.com
Jag blir väldigt ledsen när du jämför anorexi och dylikt med kärlek. Mer motsatsord än så blir det inte. Tänk på vad det är du vill, vad har du för människor omkring dig, vad vill du bli, vem vill du vara. Ta kontrollen över ditt liv, jag har varit 10 våningar ner med en kombination av svält, träning och kräkningar. När man har tappat 20 kilo när man inte ens är tjock och tror att man börjar bli knäpp i huvudet då bör man tänka över, vem vill jag ska ha kontrollen över mitt liv? Jag vill ha kontrollen över mitt liv och det har jag. Även om jag väger kanske 5 kilo för mkt, för jag är frisk!!!
Nej, som du sa så tror jag att det beror på hur djupt nere i sjukdomen man har varit. Jag tror däremot att man kan bli "nästan" helt frisk. Jag tror att tankarna och ångesten kan finnas kvar (mer eller mindre) men att man lär sig att hantera den eller utesluta den för stunderna där den kan bryta ut. Kram!
